Jag vill INTE att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara dela med mig av händelsen, det är först nu som jag vågar berätta det! Jag önskar inte ens min värsta fiende detta, ingen människa ska någonsin behöva gå igenom en sån här sak!!

Ni som följt min gamla blogg vet på ett ungefär hur jag har mått, jag har försökt dölja det så gott jag har kunnat! Jag skar mig själv, jag hotade med att ta livet av mig, jag proppade i mig en massa tabletter osv. Jag kom till psykakut, de gav mig antidepressiva & lugnande tabletter & skickade hem mig med en remiss till öppenvårdens psykiatri..!!

Bara några dagar efter så mådde jag dåligt, jag började få anfall där jag var okontaktbar & utan kontroll över mig själv högg jag mig själv i armen med en sax fyra gånger :( det var mitt ROP på HJÄLP!! Jag vågade inte erkänna för mig själv hur allvarligt detta var & vad som kunde ske!!

Jag fortsatte på som vanligt, försökte stå emot mig själv att jag inte var tjock även om jag kände mig som en luftballong & ville gå ner i vikt. Det gjorde att jag slutade att ta de antidepressiva tabletterna, då jag var rädd att gå upp i vikt av de, så jag höll mig till de lugnande, som jag kunde ta fler gånger om dagen än vad jag egentligen fick.

Mer & mer tappade jag kontrollen över mitt liv, jag slutade nästan helt & jag har spytt ett par gånger efter att jag har ätit & allt mer som dagarna sprang iväg växte sig min panikångest sig starkare i kroppen! Manella fanns inte längre, jag var en person som jag inte kände igen & det skrämde mig något så in i, så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen mer.. 
Under September månad har jag varit okontrollbar till & från.. Jag började allt mer dricka alkohol när jag satt ensam hemma, jag använde mig av lugnande för att komma bort från min ångest, jag vägrade äta för då kände jag paniken att jag skulle bli tjock!!

Jag har under en längre tid känt mig utanför, att jag inte har passat in någonstans :( jag har känt att vad jag än har gjort så har det blivit fel & är det något som händer så tar jag det på mig, trots att jag inte gjort något.. Jag tappade bort mig själv, min självkänsla & jag var bara så otroligt osäker på mig själv.. Jag gav upp helt enkelt..

Detta var tvunget att få ett stopp & där var ingen som reagerade, ingen som bara tog in mig på psyk för att få hjälpen jag behövde.. Jag spårade ur totalt med mig själv, det gick inte att förändra själv & jag kände bara att detta är slut nu, mitt liv behöver få ett slut, jag orkade inte leva med min panikångest, smärtan inom mig & att jag hade förlorat kontrollen över mig själv helt & hållet..

Jag har alltid försökt dölja mitt eget mående för att kunna hjälpa andra att må bra, jag vill att de jag bryr mig om ska må bra innan jag ens tänker på mig själv & det har kanske varit en nackdel, att jag faktiskt inte har brytt mig om hur jag själv mår. Jag har alltid ställt upp & funnits där för alla, hjälpt till med allt jag kunnat osv.. Jag har alltid tagit mig tiden & det andra har velat, det har jag gjort..

På kvällen lördagen den 24/9 fick jag höra att jag aldrig ställde upp, jag tänkte inte på att andra behövde hjälp & att jag kunde lägga mitt eget åt sidan osv.. Det var droppen, efter allt jag har ställt upp med, all tid jag har gett osv.. Detta tog hårt på mig & det var en utlösande faktor till det hela..
Den kvällen satt jag & skrev tentan, drack två halvstora glas vin plus ett glas Baja Päron, till det tog jag någon lugnande tablett & ville bara bort.. Jag var helt okontrollbar den kvällen, jag var försvunnen helt i mig själv, jag fanns inte någonstans.

Vad som exakt hände det vet ingen av oss, men jag for på älsklingen ordentligt som självklart försvarade sig mot mig & då kom min stora panikångest fram & jag kände bara att nu vill jag dööööö.. Jag pallade verkligen inte mer.. På något sätt lyckades älsklingen få mig att stanna i lägenheten men jag låg bara med självmordstankar hela natten, hur jag skulle göra det & hur min begravning skulle se ut..

På söndagen kom Nina hit, jag vägrade vara ensam. Vi pratade en hel del, men i huvudet hade jag hela tiden tankarna på att ta ett farväl av min vän, för vi skulle inte ses något mer igen & det hade hon ingen aning om! När hon åkte hem var älsklingen här ute & pratade med mig, men han började direkt med hur mycket fel där var på mig & hur vi skulle gå skilda vägar osv.. Så jag fick helt enkelt nog, alla tankarna tog kontrollen över mitt liv & min kropp, min ångest var så pass stark att jag inte kunde stå emot den så jag började i bra fart ta mig mot stationen, jag hade bara i huvudet att jag skulle ta mitt liv med att hoppa framför tåget. Älsklingen gick bakom mig hela tiden & jag ringde mamma & sa bara "kom ihåg att jag alltid kommer älska dig"... Mamma förstod vad som pågick så Camilla ringde mig & till en början svarade jag inte, jag ville bara dö! Sen fick de tag på mig & samtidigt pratade de med älsklingen.. Jag var helt på fel väg, jag var vilse & hittade inte till stationen & på en desperat väg tillbaka kom en polisbil som de ringt efter & killen drog ner mig & stoppade mig.. De pratade lite med mig, sen körde de hem mig till mamma. Dit kom älsklingen men han gjorde det då inte bättre, jag var så rädd han skulle lämna mig, vilket han ville då :(
Från mamma åkte jag ambulans till psykakut & Camilla följde med, tack <3 fick pratat med en läkare, sen gick de igenom min väska & tog sådant jag kunde skada mig själv med & sen fick jag komma upp på en avdelning.. Ledsen var jag & grät mig till sömns den natten, jag skakade & hade värsta panikångesten i kroppen.. Jag ville dö & jag ville inte vara där.. Jag kände mig lämnad av alla :(

Från den natten startar den hjälpen jag verkligen behövde, den hjälpten jag skulle ha fått redan i början av sommaren! Och jag kommer dela med mig av upplevelsen som har både varit upp & ner, men som verkligen har hjälpt mig vidare på ett bra sätt :)) håll utkik!